År 2023 var enligt forskare inom klimatområdet det hittills varmaste året uppmätt i mänsklighetens
historia, på vår blågröna planet. Denna kosmiska oas av grundämnen, formade under explosivt
tryck och som i stilla vakuum, genom magnetisk attraktion, sakta slutit sig samman till den
beboeliga enhet, som är vårt hem.
I varje levande varelse berättas historien, i varje andetag blir den till liv och i varje droppe vatten
transformeras den vidare. Genom miljoner år har den omformats och blivit den stabila tid som vi
fått det stora privilegiet att leva våra liv i. Holocen, en skör balansgång på lina som vi människor
med vårt sätt att leva satt i gungning. Kanske har den långa resan från kosmisk explosion till
digital inföding gjort oss desorienterade. För även om vi inte varit homo sapiens under hela resan
är byggstenarna i oss alla de samma som alltid varit och som alltid kommer att vara. För av jord är
vi alla komna och av jord skall vi alla åter vara.
Ute i trädgården blir allt för mig så tydligt och klart. Min del i det stora blir hanterbart i det lilla och
mitt hopp om en framtid, starkare. För mitt i alla krig, klimatlarm, massutrotningar och svält finns
det en liten bit av denna värld som jag kan få ta hand om. En plats där mångfald råder och jorden
får stå i centrum. En inställning och kärlek som många andra delar med mig och som skänker ljus
när det känns mörkt.
I den här bloggen vill jag skriva om just det. Glädjen av att skapa miljöer där vi alla kan växa som
individer. Där bra mat växer sida vid sida med själen och där inovation och nytänkande går hand i
hand med personlig utveckling och livslust. Som folkhälsovetare, pedagog och odlare tror jag att
vi behöver komma tillbaka till våra rötter för att hitta nya vägar framåt. Lösningen på många av
våra framtida utmaningar finns nog just där. Under våra fötter, där den alltid varit.