Maria Landesjö, agronom, doktor i livsmedelsvetenskap och projektledare inom programområdet Framtidens mat vid Axfoundation frågar vad hållbart jordbruk är, svarar genom att beskriva de vanligast förekommande odlingsmetoderna, och bidrar t ex med att tydliggöra att regenerativt jordbruk lägger större vikt vid jordens biologi, medan bevarandejordbruket fokuserar på jordens fysikaliska egenskaper. En relativt lättillgänglig och mycket konstruktiv översikt, som dock inte svarar på frågan som ställdes – vad hållbart lantbruk är. Här finner du en annan beskrivning av olika hållbara odlingsstrategier.
Hållbart jordbruk definierades till exempel 1977 av USAs jordbruksdepartement som ett integrerat system av växt- och djurproduktionsmetoder, med en platsspecifik tillämpning som “på lång sikt” kommer att:
- tillfredsställa människors behov av mat och fibrer
- förbättra miljökvaliteten och den naturresursbas som jordbruksekonomin är beroende av
- göra det mest effektiva utnyttjandet av icke-förnybara resurser och resurser på gården och integrera, där så är lämpligt, naturliga biologiska kretslopp och kontroller
- upprätthålla jordbruksverksamhetens ekonomiska bärkraft
- förbättra livskvaliteten för jordbrukare och samhället som helhet.
Den första punkten är svår att applicera utan att relatera t ex till ett geografiskt område. För att förstå hållbarheten i jordbruket på marknader med en betydande medelklass etc är det också förmodligen tillrådligt att sätta lite praktiska gränser, så att import av tropiska frukter till områden/marknader med ett mer tempererat klimat kan ingå. Den andra, tredje och fjärde punkten känns som fokus för de odlingsmetoder som Maria beskriver. Den andra punkten gömmer t ex jordbrukets bidrag till utsläppen av klimatgaser. Punkt tre gömmer ju energiförsörjningen till jordbruket som är en stor utmaning.
Den fjärde punkten är ju central om vi ska ha något lantbruk i framtiden, men kan t ex tolkas som att en viss vara inte ska odlas om den inte har ekonomisk bärkraft. Tvärtom skulle man ju då kunna fråga sig om jordbruket är ohållbart om en region är alltför tättbefolkad, eller om det i praktiken har blivit för många munnar att mätta för att jordbruket varken kan bedrivas hållbart eller räcka till. Den femte punkten får ju appliceras med varsamhet då livskvalitet väl får förmodas definieras olika av en spannmålsodlare i Kazakstan (genomsnittlig mark per företag/gård 3000 ha) och en småskalig odlare – med familj – i (just nu) torkans Malawi som har kanske en halv till ett par hektar för att försörja familjen.
Det kan också noteras att definitionen, redan 1977, i tredje punkten undviker att säga “inte utnyttja icke-förnybara resurser” utan istället “det mest effektiva utnyttjandet”.